Hållbarhet
2.03.2020

Är nordiska företag mer hållbarhetsmedvetna?

Text: Matt Potter

 

Världens mest hållbara företag är alla nordiska, enligt Global 100-listan som nyligen publicerades. Är det en slump eller finns det andra faktorer som påverkar resultatet? Vad har egentligen hedendom, noir-thrillers och jämn könsfördelning att göra med hållbarhet? Vi ger oss ut på jakt efter ledtrådar som kan förklara den nordiska framgången inom hållbarhetsfrågor.

Här får du veta:

 Hur nordiska företag skiljer sig från företag i andra länder

 Några av de bakomliggande orsakerna till nordiskt fokus på hållbarhet

 Varför transparens har en så viktig roll i det nordiska företagslivet

 Hur företagsledare kan införliva delar av det här tankesättet i sin verksamhet

Det är ett av företagsvärldens mest omtalade mysterier. Varför ligger de nordiska länderna – den skandinaviska trion Sverige, Norge och Danmark, tillsammans med Finland – nästan alltid i topp när det gäller hållbarhetsarbete?

Världens tre mest hållbara företag på årets Global 100-lista är ett från Finland (Neste) och två från Danmark (energibolaget Ørsted med sitt fokus på förnybar energi och bioteknikföretaget Chr. Hansen). I januari 2020 utsågs Helsingforsbörsen för andra året i rad, till bäst i världen på hållbarhetsdata medans många andra börser runt om i världen låg kvar på samma nivåer som tidigare. De nordiska handelshögskolorna är även överrepresenterade i Financial Times Responsible Business Education Report som publicerade i oktober. När detta skrivs leder Norden dessutom i ”tävlingen” om att uppnå FN:s mål för hållbar utveckling till 2030.

Norden är världsledande när det gäller att minska utsläppen av koldioxid. Nordens politiska ledare lovar inte bara att deras länder ska bli koldioxidneutrala (Finland till 2035 och Sverige till 2045) utan att de även ska bli koldioxid-negativa till 2050. Corporate Knights, en organisation som förespråkar transparens och ger ut både Global 100-listan över världens mest hållbara företag samt en lista över vilka av världens börser som är bäst på att redovisa hållbarhetsdata, har påpekat den här överrepresentationen av nordiska länder i toppen av olika hållbarhetsrankingar.

Om vi dessutom breddar perspektivet? Själva frasen ”hållbar utveckling” myntades av den norska statsministern Gro Harlem Brundtland då hon ledde en FN-kommission på 1980-talet.

Det är uppenbarligen något alldeles särskilt med nordiska företag när det gäller deras hållbarhetsarbete. Men exakt vad är det för något?

Varför verkar det som om nordiska företag, regeringar och initiativ hela tiden överträffar andra motsvarigheter inom alla delar av hållbarhetsarbetet? Beror det på olika omständigheter? Har det med attityder att göra? Är det något kulturellt? Ekonomiskt? Politiskt? Något i luften?

Det är viktiga frågor. Om vi kan ta reda på exakt vad det är som gör att kulturen i norden – både inom näringslivet och social samvaro – främjar hållbart tänkande, förstår vi bättre vilka förändringar som kan behöva göras även på andra håll för att nå liknande framgångar.

Men att ta reda på varför företag beter sig som de gör är alltid klurigt. När det gäller frågor som hållbarhet, som berör och berörs av allt från landets kultur till vilka naturresurser som finns tillgängliga, kan det bli en väldigt komplex gåta som kan kännas svår att överblicka. 

Gräv djupare

Om det här vore handlingen i en film skulle vi nu börja följa upp misstankar, fråga ut vittnen och söka efter ledtrådar. Som med alla riktigt bra mysterier skulle det dessutom finnas gott om falska spår.

En vanlig teori är att hållbarhetsengagemanget i de nordiska företagen beror på att människor som vuxit upp i Norden känner en närhet till naturen, vilket leder till respekt och vilja att skydda den. När detta i sin tur genomsyrar företagskulturen blir företagen också mer fokuserade på hållbarhetsfrågor.

Teorin verkar nog så övertygande på ytan och har därför nästan upphöjts till en självklar förklaring. Ändå verkar det bara finnas en svag korrelation mellan länder som verkligen vill skydda sin naturmiljö (där Schweiz och Argentina hamnar extremt högt jämte de nordiska länderna) och de länder som har mest hållbar affärspraxis. Det gäller särskilt när hållbarhet bedöms enligt ESG-modellen (miljö, sociala frågor och styrning). Även om en unik vördnad för naturen vore en av faktorerna bakom hållbarhetsambitionen skulle den bara påverka synen på just miljöfrågor, medens de nordiska länderna i själva verket presterar lika högt på samtliga tre områden.

Som alltid när vi söker enkla svar på komplexa frågor kan vi här misstänka att argumentet ”för att vi älskar naturen” står i vägen för vidare undersökningar av nordens hållbarhetsarbete. Att det hindrar oss från att ställa mer ingående frågor och andra intressanta och övertygande svar. En rapport som nyligen publicerades i Financial Times innehöll många anekdoter om nordiskt temperament, utbildningssystem och affärspraxis men gav inte någon förklaring till något av dessa särdrag och inte heller hårda, kvantifierbara fakta.

Det är här forskaren Björn Preuss vid Copenhagen Business School kommer in. Preuss har i åratal studerat vad som utmärker nordiska företag eller, rättare sagt, om det finns något som utmärker dem, och vad det i så fall kan vara. Väl medveten om risken för så kallad ”unconscious bias” i undersökningar – exempelvis när personer på ett företag svara på en enkät och sedan rakt av tror på allt de säger om sitt företag, landet och de egna attityderna – har han förespråkat ett annat förhållningssätt.

I sin forskning använder Preuss maskininlärningsalgoritmer för att analysera offentliga, webbaserade källor och undersöka vilket språk som används av och om företagen. Med detta som utgångspunkt jämför han sedan nordiska företag med deras motsvarigheter på andra håll. ”Det skulle aldrig ha gått att göra före datoråldern”, skrattar han.

Det finns likheter med Corporate Knights Global 100-lista över världens mest hållbara företag, där Neste senast hamnade på tredje plats – det var dessutom det tredje året i rad som företaget tilldelades någon av de tre toppositionerna. Att mycket data numera finns tillgängliga på nätet har drivit på processen för transparens. Det krävs tillgänglig information  för det ska gå att se vad företagen faktiskt gör, inte bara vad de väljer att säga i enkäter och pressmeddelanden.  

Preuss metod för att samla in data skiljer sig från Corporate Knights lista på en viktig punkt: det är så kallad ”accidental data” – ledtrådar som företagen har lämnat efter sig i sin verksamhet och som inte nödvändigtvis varit tänkt att lämnas ut och läsas av andra. Ändå stämmer Preuss resultat överens med Global 100-listan på så sätt att Preuss menar att ”nordiskhet” i företagskultur ”i hög grad har ett samband med hållbar företagskultur.

”Nordiskhet” – några ovanligare teorier

Preuss tidiga resultat tillför nya, oväntade dimensioner som inte kan förklaras med miljön, och som bjuder på spännande överraskningar. En fascinerande teori är att olika könsegenskaper kan spela in.

Preuss forskning antyder att företag som uppvisar starkt ”maskulina” egenskaper, till exempel tävlingsinstinkt och fokus på hög status och lön, tenderar att ha mindre hållbara affärsmodeller och attityder än de som uppvisar mer ”feminina” egenskaper, till exempel ett samarbetsorienterat arbetssätt och fokus på att de anställda ska trivas.

Han menar att en analys av företagens hållbarhet i förhållande till ett antal andra faktorer ”stödjer hypotesen att maskulinitet påverkar ett företags hållbarhet negativt. Och kan förklara att de nordiska företagen, som i genomsnitt är mindre maskulina, har en mer hållbar företagsledning än ett genomsnittligt företag i övriga delar av Europa.”

Den här balansen mellan könsegenskaper i de nordiska länderna visar sig också i att de är mer jämställda än genomsnittet i Europa. Bland de fem EU-länder som är bäst på jämställdhet ligger Sverige etta, Danmark tvåa och Finland fyra, med extremt höga poäng på områden som arbete, pengar, kunskap och makt. (De båda andra länderna är Storbritannien och Frankrike.) Dessutom ligger Island, Norge, Finland och Sverige på de fyra översta platserna i den jämställdhetsranking som publicerats i World Economic Forums 2020 Global Gender Gap Report. Som jämförelse ligger Belgien på 27:e plats medans USA är långt efter på plats 53.

Den sociala dimensionen

Ändå är det mer komplicerat än så. En annan faktor bakom det lägre intresset för konkurrens och konflikt kan vara att de nordiska kulturerna lägger stor vikt vid social jämlikhet. 

En jämnare inkomstfördelning, till exempel mellan styrelse och anställda, är enligt forskningen en faktor i hur hållbar en företagsledning är – och de nordiska länderna är bland de mest jämlika i världen vad gäller inkomstfördelning. Det gångna årtiondets viktiga förändring av hållbarhetsbegreppet har lett till en mer holistisk bedömning där även ESG vägs in. Det har gjort att frågor som inkomstfördelningen mellan styrelse/aktieägare och de anställda, samt verksamhetens sociala effekter, nu ingår i bedömningen av hur hållbar en affärsmodell är.

Detta har gjort att länder där samhället sätter stort värde på jämlikhet och där jämlikhet inte bara är lagstadgat utan även påverkar affärsmodeller och kultur, får höga hållbarhetspoäng.

Inget att dölja?

En annan och kanske ännu mer förvånande faktor är den kultur av transparens som de nordiska länderna framgångsrikt har byggt upp.

Det här regionala, kulturella intresset för transparens verkar gå djupt. En egenskap som oftast nämns i samband den nordiska noir-genren som nyligen tog världen med storm är att mycket av den tar upp, åtminstone i någon mån, konflikten mellan det privata och det offentliga. Känslan av att människor vet vad andra har för sig och att det till viss del skänker trygghet. Problemen kommer, enligt en rapport i The Economist, när ”gardinerna har dragits för och dörrarna är låsta”. Viktigt är även att brottet lika ofta har en koppling till företagshemligheter. The Economist noterar att ”exempelvis Stieg Larsson är en mästare på att beskriva förhållandet mellan företag, socialt hyckleri och kriminellt beteende.” 

Tron på att transparens och offentlig öppenhet är en garant för säkerhet och harmoni märks även i affärssammanhang.

Helsingforsbörsen kom nyligen på första plats i en global hållbarhetslista, där det dessutom framgick att de andra nordiska börserna också arbetar mycket med transparens. Snabbast med att lämna ut uppgifter för analys och hållbarhetsbedömning var Københavns Fondsbørs (där det i genomsnitt bara dröjde 73 dagar efter räkenskapsårets slut innan börsens årliga hållbarhetsdata släpptes och där 66 procent av de listade företagen lämnade ut sina hållbarhetsdata inom fem månader efter räkenskapsårets slut). Därefter kom Stockholm med 98 dagar, vilket ska jämföras med det globala genomsnittet på 164 dagar.

Ansvarstagande och transparens är också något som Neste uppger som en av de viktigaste hållbarhetstrenderna. ”När vi nu går in i nästa årtionde kommer alla organisationer att behöva arbeta med transparens i hållbarhetrelaterade frågor”, säger Simo Honkanen, Senior Vice President för Sustainability, Public Affairs and Communications på Neste, i ett nyligen publicerat blogginlägg. ”Det kommer att vara det arbetssätt vi använder i framtiden.”

Med tanke på det engagemang som finns för transparens och en mer rättvis inkomstfördelning är det kanske föga förvånande att de nordiska länderna är bland de minst korrupta i världen och att Norge, Finland och Sverige kommer på första, andra och tredje plats i ett globalt pressfrihetsindex, med Danmark på femte plats.

A.D. Messelt på kapitalförvaltaren Alfred Berg konstaterar att det starka engagemanget för transparens är typiskt för regionens företagsliv. Han beskriver att det politiska livet i Norden – som typiskt sett är principstyrt, kampanjinriktat och har en tendens att visa vägen inom allt från kvinnors rättigheter till kampen mot apartheid – har lett till att även de privata företagen känner att de behöver visa att de menar vad de säger, vara ärliga och undvika skandaler. Det gör deras årsredovisningar till ”rena nöjet för ESG-analytikerna”.

Natur och närhet

Men kan det, bland de djupare drivkrafterna, finnas något i hypotesen om den nordiska  ”anknytning till naturen”?

John Elkington är en världsauktoritet inom hållbar utveckling och företagsansvar som ofta kallas ”hållbarhetsrörelsens gudfader”.

Förutom att vara grundare av och verkställande styrelseordförande i, Volans, ”ett framtidsfokuserat företag som arbetar I gränslandet mellan hållbarhet, entreprenörskap och innovation”, är Elkington författare och gästprofessor vid Cranfield University, Imperial College och University College London. Samtidigt sitter han i Världsnaturfonden WWF:s ambassadörsråd och är ordförande i Nestes rådgivande kommitté i hållbarhetsfrågor.

Elkington anser att det ligger mer bakom teorin om en nära anknytning till naturen än bara en uppskattning av dess skönhet, och att det tänkesätt som främjar hållbarhet i nordisk kultur kan ha ett betydligt mörkare ursprung.

”Det finns något i den här anknytningen till naturen, men det är inte riktigt så enkelt. Vi kan se långt tillbaka i den nordiska historien och vad det är där som formar den här känslan av ansvar för miljön”, säger han.

”En del av detta går tillbaka till religionskrigen och hungersnöden som rådde i Europa för flera hundra år sedan, med de nordiska länderna i utkanten. Vi har också händelser som den omfattande norska utvandringen till USA:s nordvästra stillahavskust, som till största delen berodde på att maten tog slut där hemma. Jordmånen är mycket tunnare här än den är i till exempel stora delar av Centraleuropa och Storbritannien. I de nordiska länderna vilar jorden på granit, så om det till exempel kommer surt regn märker man det mycket fortare.”

Elkington minns tillbaka på de arbetsresor han gjort för att övervaka försurade sjöar i Skandinavien. ”Man är mer utsatt för naturens potentiella brutalitet. Särskilt uppe i norr är det svårare att leva med naturen och människorna har utsatts för den på ett mycket konkret sätt.”

”Norden består dessutom av länder med små befolkningar – de är inte större än vad som ryms i en medelstor stad i andra delar av världen”, fortsätter han. ”Därför har människorna en ganska direkt koppling till varandra, vilket ändrar ens sätt att tänka.”

Louise Kjellerup Roper, Volans danska vd, tar också upp det här med befolkningen, men argumenterar att det inte bara är storleken på den som har format sättet att tänka.

”Det ligger verkligen någonting i det här med befolkningens storlek och kopplingen mellan människorna. Det här är länder vars befolkningar har varit extremt homogena”, säger hon, ”och det har inneburit att det finns gemensamma värderingar som alla håller fast vid. När man kommer på besök, men framför allt när man bor här, känner man att det finns väldigt tydliga förväntningar på vad man kan vänta sig av andra människor och av samhället som helhet. Det finns en tydlig uppsättning av värderingar.”

”En av de mest chockartade upplevelser jag någonsin haft var när jag hade flyttat till Storbritannien och för första gången var med om ett val där. Rubrikerna i media handlade bara om att räkna ut hur mycket pengar man skulle få beroende på vem man var och vem som blev vald. Så skulle det aldrig se ut i det danska samhället, eller i något annat av de nordiska länderna. I stället skulle man diskutera vilken typ av samhälle man vill leva i.”

Den här diskussionen utgör en grund för hur företagen bedriver sin verksamhet, menar Louise Kjellerup Roper. ”I Norden finns inte den här känslan av att företagen existerar separat från resten av samhället. Vi är alla en del av samma samhälle, i hög utsträckning. För mig är det den stora skillnaden jämfört med andra regioner – den här stora, grundläggande diskussionen om värderingar som berör alla, diskussionen om vad samhället verkligen är för något. Du är en del av de diskussionerna oavsett vem du är; det är inte bara något som berör en intellektuell elit. Det beror i sin tur på att dessa samhällen är mycket mindre och mer homogena än i till exempel Storbritannien och USA.”

Ger då den här mer direkta anknytningen – till människorna i omgivningen, till miljön, till konsekvenserna av dina handlingar – upphov till en större känsla av ansvarsskyldighet?

Elkington och Kjellerup Roper är överens om att det är så, men pekar återigen på olika bidragande faktorer. Elkington ser än en gång till historien och lyfter fram det mycket personliga och direkta i den religiösa struktur som funnits i Norden. Där har det dominanta varit hedendom och protestantism, som båda bygger på en direkt relation mellan individen och det universella.

Kjellerup Ropers egen erfarenhet av att växa upp i Danmark leder tankarna till några av Preuss resultat. ”Det finns en mer, ska vi säga, feminin aspekt i den nordiska offentligheten. Politiken och företagslivet har ett mer samarbetsinriktat förhållningssätt – det handlar mindre om konkurrens och konfrontation”, säger hon.

Hon ser också både för- och nackdelar med starka normer. ”Det är mycket tydligt att man bör leva i enlighet med gruppens gemensamma värderingar”, säger hon. ”Det gäller definitivt i Norge och Danmark, men även i Sverige. Och det innebär att den som är annorlunda kan känna att man måste anpassa sig och bli som alla andra.”

Innovation för allmänhetens bästa

En spännande möjlighet är att denna dubbla nödvändighet – att hitta olika sätt att överleva på knappa resurser samtidigt som man hålls direkt ansvarig av en sammansvetsad grupp för de val man gör – fungerar som incitament för att få individen att tänka hållbart.

A.D. Messelt föreslår att ”nordisk innovationskapacitet” är en del av det som gör att Norden ligger i framkant vad gäller hållbarhe. Det bevisas av att Sverige, Finland och Danmark tillhör de tio mest innovativa länderna (på andra, sjätte respektive sjunde plats) i Global Innovation Index. Det här intresset för innovation har beskrivits av Bengt Ståhl, tidigare direktör på telekom- och ingenjörsjätten Teracom Sweden, som att ”vända ett handikapp till en fördel”.

”Landet gör dig innovativ eftersom du måste vara det för att överleva”, förklarar han. ”Det är vad som händer när man till exempel har avlånga länder där det finns mycket energi från vattenkraft uppe i norr, men där alla människor som behöver den finns långt nere i söder. Då behöver man fundera ut sätt att transportera energin på ett effektivt sätt. När du väl har gjort det har du samtidigt kommit på hur du kan transportera allt annat – telefonsignaler eller vad du vill – med så små förluster som möjligt.”

Från social rättvisa till en mindre aggressiv företagskultur, från jämn könsfördelning till transparens, från politiska kampanjer till innovationer – det här är bara några av anledningarna till att de nordiska ländernas företag just nu verkar ha arbetat in hållbarhetsfrågorna i sin verksamhet ganska bra.

Finns det fler faktorer? Utan tvekan. Om en kultur utgörs av samlade berättelser som vi väljer att tro på om oss själva, kanske det till och med är så att människorna i de Nordiska länderna under årens lopp har accepterat de här berättelserna och omedvetet skapat ett slags nordiskt varumärke som de nu känner att de måste hålla fast vid.

Kanske lär vi oss av den här berättelsen att ingenting någonsin är så enkelt som det ser ut att vara och att det inte finns ett enda, enskilt sätt att bli hållbar på riktigt. Men vi kan även lära oss att det finns flera kulturella faktorer som spelar en viktig roll – både i företag och i länder – när det gäller att få människor att tänka, agera och arbeta på ett hållbart sätt.

Som alltid är verkligheten mer komplex, men också mer givande, än en enkel slutsats som ”för att vi älskar naturen”. Den innehåller även mycket som företag och deras ledare kan anpassa och utveckla på egen hand.

Det är några av delarna som är så fascinerande med den nordiska berättelsen, och som kan tjäna som inspiration för företag över hela världen, att se dess lärdomar som en intressant utmaning.