Fem milstolpar som kan omvandla kemisk plaståtervinning från löften till en industriellt fungerande lösning

Det finns inga grundläggande tekniska hinder för att vi ska kunna återvinna all plast i hela världen. Ett sätt att nå dit är att utnyttja den kemiska återvinningens transformativa teknik. Men för att kemisk återvinning – och en cirkulär plastekonomi – ska bli en realitet behöver vi passera fem viktiga milstolpar.

Heikki Färkkilä är Vice President för Chemical Recycling, Renewable Polymers and Chemicals på Neste

Det finns inga grundläggande tekniska hinder för att återvinna så gott som all plast i hela världen. Visst finns det tekniska problem, men också ekonomiska – och därför har vi som samhälle struntat i att lära oss att återvinna så mycket plast det bara går. Tidigare har vi accepterat att så länge det finns bra lösningar för mekanisk återvinning som tar hand om vissa typer av plast, kommer det mesta av den plast vi använder att hamna någonstans där vi slipper se den: uppbränd, på en soptipp eller i värsta fall ute i vår miljö. Det sistnämnda är anledningen till att vi idag har ett globalt problem med plastavfall.

Som tur är har vi konsumenter börjat ställa krav: plasten ska inte ska hamna i miljön. Men hur ska det förhindras?

Det finns inte en enskild, enkel lösning på det globala plastproblemet. Några av de saker vi behöver göra är att utveckla infrastrukturen för avfallshantering och utbilda människor för att kunna ändra deras inställning till plastavfall. Dessutom vet vi hur viktigt det är att utöka och förbättra plaståtervinningen. Vi behöver skapa en hel portfölj av lösningar som kan ta hand om olika typer av materialströmmar.

En viktig lösning som kommer att hjälpa oss att ta steget över till en cirkulär plastekonomi är kemisk återvinning genom förvätskning. Det är en ny teknik som gör att vi kan återvinna avfallsströmmar som har lågt eller inget värde i konventionell mekanisk plaståtervinning. Under den kemiska återvinningsprocessen förvätskas plastavfallet till en olja som kan användas som ersättning för fossila råmaterial vid tillverkningen av ny plast och nya kemikalier. I motsats till mekanisk återvinning kan den kemiska återvinnngen ge slutprodukter av hög kvalitet vilket betyder att plasten kan användas inom samma område flera gånger.

Kemisk återvinning innebär att vi kan återvinna mer plast. Faktum är att volymen återvunnen plast skulle kunna fördubblas om lagstiftningen räknade in alla moderna metoder, där kemisk återvinning är en. För att nå dit behöver det hända saker inom lagstiftningen, konsumentbeteendet och på plastmarknaden. Vi behöver kullkasta plastindustrins grundläggande logik. Här är fem viktiga milstolpar som vi måste ta oss förbi för att den kemiska återvinningen ska kunna hjälpa oss att lösa plastavfallsproblemet.

Första milstolpen:

Allianser mellan pionjärföretag och konsumenter visar att kemisk återvinning är fullt möjlig

Under 2020 inleds en ny era för plastindustrin. Vi kommer att få se en rad anläggningar för förvätskning av plast dra igång sin produktion i kommersiell skala, både i Europa och i USA. Varje steg framåt som tas av olika pionjärer på området är en framgång för hela plastindustrin. Vi behöver raffinaderier och petrokemiföretag som tänker framåt och samarbetar för att förse framtidsinriktade varumärken med kemiskt återvunna råmaterial, men också välinformerade konsumenter som väljer att köpa deras produkter. Det är först då vi kan visa för resten av världen att kemisk återvinning inte bara är möjlig utan också bidrar till en cirkulär plastekonomi.

Vi på Neste vill vara med och driva den här förändringen. Under 2020 arbetar vi därför för att kunna starta vår första testbearbetning av plastavfall i kommersiell skala på vårt eget raffinaderi. Följ oss gärna för att se hur det återvunna materialet kompletterar den förnybara plast som vi tillsammans med våra partners har introducerat på marknaden under det senaste året.

Andra milstolpen:

De första medicinska produkterna, livsmedelsförpackningarna och leksaksbilarna av återvunnen plast börjar säljas

I nuläget kan plastindustrin inte tillverka vanliga nödvändiga föremål som livsmedelsförpackningar, medicinska produkter, hygienförpackningar för hälso- och sjukvårdsartiklar eller leksaker av återvunnen plast. Detta eftersom kvaliteten på den mekaniskt återvunna plasten och risken för kontaminering inte uppfyller kraven på produktsäkerhet. Men med kemisk återvinning borde vi under de närmaste åren kunna se de första produkterna av det här slaget tillverkas av återvunnen plast. Eftersom vi kan vara säkra på att produktsäkerheten inom de här branscherna tas på största allvar, är det en tydlig signal och milstolpe när någon tillverkare börjar använda sig av återvunnet material.

Även om den kemiska återvinningen har stora fördelar är det viktigt att komma ihåg att den inte kan lösa alla problem. En vanlig missuppfattning är att all plast som inte lämpar sig för mekanisk återvinning kan dumpas i en anläggning för kemisk återvinning, som sedan producerar perfekt material. Tyvärr fungerar det inte så. Det finns mycket plast, till exempel polyvinylklorid (PVC), som ställer till problem vid kemisk återvinning.  Dessutom gör vissa materialkombinationer, visuella effekter och tillsatser, exempelvis flamskyddsmedel, att förvandlingen från plastprodukter till polymerer av jungfrulig kvalitet blir betydligt mer komplicerad.

För att ta reda på vilka plastavfallsströmmar som är mest värdefulla att återvinna kemiskt – och vilka som bör undvikas – investerar Neste i vår egen F & U och samarbetar med insamlingsföretag, återvinnare och de mest lovande startup-företagen för att utveckla förvätskningstekniken.

Tredje milstolpen:

Lagstiftningen hinner ikapp tekniken och kemisk återvinning tas med i återvinningsmålen

Konsumenter som vill leva hållbart och snabbt och tar till sig nya produkter kan tillsammans med olika pionjärföretag visa vägen och demonstrera nya lösningar. Tyvärr räcker det inte med frivillighet eller konsumenters vilja att betala mer för återvunna produkter, för att nå fram till en holistisk, cirkulär ekonomi. Steget bort från fossilbaserade råmaterial kräver lagstiftning som stöd.

För att kunna sluta använda fossil olja behöver vi få det institutionaliserat, att återvunna och förnybara material är det att föredra. I stället för att bara fokusera på hur mycket plastavfall vi återvinner behöver vi höja minimikraven för hur mycket återvunnen plast vi använder, så att den täcker in alla större användningsområden.

Inom några år behöver vi få in den kemiska återvinningen i målen för plaståtervinning. Vi behöver också harmonisera avfallslagstiftningen så att återvunna råmaterial får transporteras över gränser likt alla andra råmaterial. När väl lagstiftningen är på plats kan den kemiska återvinningen gå från att vara en nischmarknad till att bli en lösning i global skala.

Fjärde milstolpen:

När kostnaderna för kemisk återvinning sjunker blir plastavfallet ekonomiskt lönsamt

Enligt McKinsey kan kemisk återvinning vara det optimala slutmålet för ungefär 10–15 procent av världens plastavfall. Till 2030 skulle det motsvara 40–60 miljoner ton per år, vilket skulle räcka för att hålla igång flera tusen anläggningar för kemisk återvinning världen över.

Problemet är kostnaden. Så länge vi inte säljer fossilbaserade material till deras faktiska kostnad, där externa kostnader för klimatförändringarna ingår, kommer den kemiska återvinningen förmodligen alltid att vara dyrare än användandet av jungfruligt, fossilbaserat råmaterial. Samtidigt finns det flera sätt att ”starta om” det här systemet.

En särskilt kostsam del av den kemiska återvinningen är att bygga upp själva anläggningen för förvätskning. Men efterhand som designen blir mer standardiserad kommer anläggningarna allt mer att likna varandra och på så sätt åstadkoms skalfördelar. Det är också helt nödvändigt att vi inom raffinaderi- och petrokemibranschen lyckas standardisera syntetoljan, som är den kemiska återvinningens slutprodukt, så att en marknad kan växa upp runt den.

Om bara några år kommer inte kemisk återvinning att vara en banbrytande och modig handling längre, utan i stället en beprövad, tillgänglig och lönsam verksamhet. Då kommer också aktörer från olika delar av världen, även utvecklingsländerna, att engagera sig i tekniken. Det är också då plastavfallet blir en så värdefull resurs att det inte längre är vettigt att slänga det – och ännu mindre vettigt att betala för att få det uppbränt.

Femte milstolpen:

Återvinningsbarhet blir en viktig del av det vi konsumenter efterfrågar och kommer därför att vara vägledande i designen av nya produkter

Mina farföräldrar hade ett helt annat sätt att se på material än vad min generation har. De såg dem inte som avfall, utan snarare som material som hade ett värde. Vi behöver ta tillbaka det synsättet och få en kollektiv förståelse för att det är en stor förlust när plast – eller andra material, för den delen – hamnar på en soptipp eller bränns upp i stället för att föras tillbaka in i en cirkulär ekonomi.

För att ge avfallsströmmarna deras värde tillbaka behöver vi börja med produktdesignen. Plastanvändarna har redan kommit en god bit på väg med att ta fram produkter som klarar mekanisk återvinning. Ett exempel på det är förpackningar med etiketter som går lätt att ta av. Vi ser redan hur ledande varumärken antar samma förhållningssätt till den kemiska återvinningen, genom att undvika tillsatser och material som förhindrar kemisk återvinning. Samtidigt ser de till att behålla produktens eller förpackningens viktiga egenskaper, såsom låg vikt eller förmågan att hålla maten fräsch längre.

I framtiden kommer ekodesignen att skapa en helt ny produktestetik. Företagen producerar de plastvaror som konsumenterna vill köpa. En del av de färger, texturer och strukturer vi uppskattar idag innebär automatiskt att produktmaterialen går till förbränning eller hamnar på soptippen. Till slut kommer vi att börja se hållbar design som en del av värdeerbjudandet för de produkter vi köper. Vi förstår att återvinningsbarheten är en del av produktens estetik och börjar välja bort produkter som är svåra att återanvända och återvinna.

Den här världen är inom räckhåll, men för att vi ska komma dit behöver både vi som konsumenter och hela plastindustrins värdekedja få ett bättre grepp på den kemiska återvinningen.