Plastics
10.06.2020

Plaståtervinning: svaren på sex viktiga frågor.

Sandrine Ceurstemont

 

Vårt förhållande till plast håller på att förändras – och det går snabbt. Återvinningen spelar en viktig roll när det gäller att ersätta plastens gamla lineära livscykel med en cirkulär, som dessutom är betydligt längre. Samtidigt råder det fortfarande en del förvirring kring många delar av återvinningsprocessen.

 

Tänk dig en plastkasse som blåser runt i vinden. Den far förbi fönstret och trasslar in sig i grenarna på ett träd, men tar sig loss och försvinner till slut ur sikte. Tänk dig nu att det faktiskt var sista gången du någonsin såg en bit plastavfall.

Plastavfallet är ett växande miljöproblem för vår generation, men det behöver inte fortsätta att vara det för nästa. En del av plastkrisens lösning ligger i ett nytt synsätt, där avfallet ses som värdefullt råmaterial som kan få nya användningsområden. En annan viktig del av lösningen är återvinning, men här råder det stor förvirring kring hur plaståtervinning egentligen går till. För att ta reda på hur nära vi är att lösa problemet med plastavfall bad vi några experter att svara på de viktigaste frågorna.

 

1)  Varför återvinner vi inte all plast?

I dagsläget samlas cirka 30 procent av plasten i Europa in för återvinning, medan återvinningsgraden i USA ligger på 8,4 procent. Det är också osäkert hur mycket av Europas insamlade plast som faktiskt återvinns.

I teorin kan nästan all plast återvinnas. Problemet är att processerna ser olika ut beroende på vilken typ av plast som ska återvinnas. Om processen för återvinning är alltför komplicerad blir den inte ekonomiskt hållbar, vilket gör att just den typen av plast inte återvinns. Faktum är att den kanske inte ens samlas in. En del plaster går överhuvudtaget inte att återvinna med den teknik vi har i dag, men i takt med att utvecklingen går framåt kan de tekniska och ekonomiska hindren för plaståtervinningen gradvis minska.

Plaster som är mjuka när de är varma och hårda när de är kalla, så kallade termoplaster, är enklare att återvinna eftersom de i hög temperatur kan ges en ny form. Ett exempel på termoplaster är polyetentereftalat (PET), som används i olika sorters flaskor, brickor, tråg, kläder och mattfibrer. Ett annat är högdensitets-polyeten (HDPE), som också används i flaskor, förpackningar och produkter som böjbara vattenledningar och bränsletankar till fordon.

Plaster som hårdnar vid uppvärmning och inte kan göras mjuka igen. De så kallade härdplasterna är därför svårare att återvinna eftersom de inte går att forma om. Polyuretan är ett exempel, som används som foam eller skummaterial, i färger och i bindemedel.

Expanderbar polystyren (styrofoam eller frigolit) är också en problematisk plast eftersom den till stor del består av luft. ”Den tar upp enormt stor volym i förhållande till den faktiska mängden plast”, säger dr Elizabeth Gillies, polymerkemist vid Western University i Ontario, Kanada. Även om det finns särskilda maskiner för att komprimera polystyren är den oftast inte kostnadseffektiv att återvinna, delvis eftersom den är så skrymmande att transportera.

I dagsläget är det cirka 30 procent av plasten i Europa som samlas in för återvinning, och av den är det kanske bara en tredjedel som faktiskt återvinns.

Föremål som består av flera olika sorters plast är också ett problem. Om plasterna återvinns tillsammans kommer de inte att blandas och bilda ett homogent material. ”Olika sorters plast blandar sig inte, precis som olja och vatten inte gör det”, säger dr Gillies. ”Dessutom får det nybildade materialet ganska dåliga egenskaper.” Det är samma sak med kompositmaterial, som oftast inte heller går att återvinna. Ett exempel är bildelar som tillverkas av plast som förstärks med kolfiber. Vid återvinningen är det svårt att ta bort kolfibrerna för att frigöra de komponenter som skulle kunna återvinnas.

Komposterbara och biologiskt nedbrytbara plaster marknadsförs ofta som mer miljövänliga, men eftersom de är avsedda för biologisk behandling lämpar sig de flesta inte alls för dagens plaståtervinningssystem, där de kan försämra kvaliteten på de andra materialen. Samtidigt finns det också en del biobaserade plaster på marknaden som går att återvinna.

 

2)  Varför måste vi tillverka ny plast om vi nu kan återvinna och återanvända den gamla?

Det mesta av plasten strimlas, smälts ned och bearbetas genom mekanisk återvinning, vilket gör att kvaliteten försämras ”Plast består av stora, långa molekyler. När de kapas i mindre delar, eller oxideras och förändras på kemisk väg, kommer de inte att ha kvar samma egenskaper”, berättar dr Gillies. Plast kan normalt bara återvinnas mekaniskt några gånger innan kvaliteten blir för dålig för att den ska gå att återanvända.

Samtidigt måste man tänka på kontamineringen. De färger och tillsatser som används vid plasttillverkningen samt de innehållsrester som kan sitta kvar i olika förpackningar, försvinner inte vid mekanisk återvinning. Det återvunna materialet kan bli svart eller grått och dessutom lukta illa, vilket gör det svårare att återanvända. Det mesta av den mekaniskt återvunna plasten kan därför inte användas till samma sorts produkter som tidigare, och inte heller till någon form av produkter som kommer i kontakt med livsmedel, hygienartiklar eller till andra känsliga användningsområden som till exempel leksaker. Oftast används återvunnen plast i stället till nya produkter som fungerar som ”slutstation”, till exempel möbler eller altangolv som används utomhus.

PET eller polyetentereftalat är inte bara en av de plaster som återvinns mest, utan är också ett undantag. PET-flaskor som samlas in i en egen, separat materialström genom exempelvis pantning kan återvinnas och användas inom samma användningsområde. Återvunnen PET kan också användas till andra saker som mattor, takisolering, kläder och textilier.

Samtidigt kan inte återvunnen PET ersätta all sorts plast. ”Det fungerar inte så bra i mjuka förpackningar eller för andra behov”, säger dr Marc Hillmyer, chef för Center for Sustainable Polymers vid University of Minnesota. ”Det är inte ʼone size fits allʼ”.

 

Kemisk återvinning kan återföra plasten tillbaka till de ursprungliga beståndsdelarna.

Därför behöver nya plaster tillverkas med en kvalitet som fungerar för en mängd olika produkter. Tack vare ny teknik kan nu plastavfall användas som råmaterial även här. Genom kemisk återvinning återrförs plasten tillbaka till sina ursprungliga beståndsdelar och används sedan för att tillverka ny plast. Kemiskt återvunnen plast håller hög kvalitet och kan användas som drop-in-alternativ i stället för plast av jungfrulig fossil råvara. Detta gäller även när det kommer till känsliga användningsområden som livsmedelsförpackningar och medicinska produkter.

 

3)  Vad finns det för fördelar med kemisk återvinning? Och vad kan den få för effekt när det gäller att minska vårt plastfotavtryck?

Kemisk återvinning är en samling nya tekniker som har stor potential när det gäller att komplettera den konventionella, mekaniska återvinningen. Medan mekanisk återvinning innebär att plastföremål smälts ned och omformas till något annat, fungerar den kemiska återvinningen på ett annat sätt. Här återförs plasten i stället tillbaka till de molekyler den en gång tillverkades av. Det görs på kemisk väg, med hjälp av värme eller kanske till och med genom fotokemisk behandling, berättar dr Hillmyer. Det innebär att kemiskt återvunnen plast kan ges samma egenskaper som jungfrulig plast.

En av nackdelarna med mekanisk återvinning är att den återvunna plasten oftast är av lägre kvalitet än det ingående materialet. Genom kemisk återvinning kan man istället återanvända själva byggstenarna och ge plasten nytt liv, även inom samma användningsområde. ”Det är liksom plasttillverkningens heliga Graal”, säger dr Gillies.

Kemisk återvinning kan vara ett sätt att öka återvinningsgraden, eftersom den kan ta hand om plast som är svår att återvinna mekaniskt. Förutom plast som är färgad, består av flera lager eller av flera olika material kan den kemiska återvinningen också hantera plast som innehåller matrester eller har beståndsdelar som är svåra att skilja åt, till exempel färger eller andra typer av plast.

Även om mindre anläggningar för kemisk återvinning redan har tagits i drift är tekniken ännu inte etablerad i industriell skala. Möjligheterna till att starta upp kommersiella anläggningar i EU-länderna kan få avgörande betydelse för om EU lyckas nå sitt mål att 2030 återvinna 55 procent av plastförpackningarna.  

 

4)  Hur arbetar återvinningsanläggningar med att förbättra hanteringen av avfall?

I takt med att tekniken för sortering och återvinning utvecklas blir återvinningen allt mer effektiv och börjar även kunna ta hand om blandade och kontaminerade materialströmmar.

Near infrared (NIR)-teknik är en vanlig metod för att sortera olika sorters plast medan den passerar förbi på ett löpande band. Varje plast har sin egen kemiska sammansättning och därmed ett eget karakteristiskt ”fingeravtryck” som sensorerna kan upptäcka. ”Plasten delas upp i olika materialströmmar utifrån sina spektrum”, berättar dr Gillies.

Återvinningsanläggningar har börjat använda sig av artificiell intelligens.

NIR-systemen har dock den nackdelen att de inte kan upptäcka svart plast. Mörka färger absorberar ljusvågorna i samma frekvensområde som sensorerna använder, vilket gör att deras spektrum inte upptäcks. Därför har man på vissa anläggningar börjat använda lasersystem som en kompletterande teknik för att detektera svart plast, vilket gör att man kan återvinna sådant som tidigare fick kastas.

Man har också börjat använda sig av artificiell intelligens (AI). Mycket av arbetet i återvinningsanläggningarna görs fortfarande av människor, som sorterar ut föroreningar i form av smutsig plast eller andra typer av avfall. Men nu kan också maskiner med en AI, ett kamerasystem och en robotarm tränas upp för att känna igen och avlägsna föroreningar. En av de här robotarna kan sortera upp till 80 föremål i minuten, vilket är ungefär dubbla kapaciteten jämfört med en människa. Tekniken används redan i en del anläggningar i Europa och USA.

Många återvinningsanläggningar arbetar också för att bli bättre på att återanvända olika typer av plast. Ett exempel är en anläggning i tyska Bernburg som förra året belönades med en utmärkelse för att man börjat använda HDPE-plast och polypropenförpackningar för att tillverka industriprodukter som dräneringsrör. Sådana produkter tillverkats tidigare av jungfrulig plast.

Flera aktörer arbetar i dag med att bygga upp kapaciteten för att på kemisk väg kunna återvinna blandat plastavfall till vaxer, kemikalier och petrokemiska råmaterial som sedan används för att tillverka ny plast. Det har också kommit nya kemiska reningsprocesser som kan avlägsna tillsatser, lukter och andra föroreningar från plasten. Den storskaliga återvinningsanläggningen för polypropen som öppnade i Ohio, USA, under juli förra året är ett exempel, och liknande anläggningar väntas snart öppna i andra delar av USA samt i Europa.

Tekniken fortsätter att vara till hjälp när plastindustrin försöker anpassa sig till de förväntningar vi har på den. Nya lösningar som kan hjälpa till att minska berget av plastavfall uppfinns varje dag.

 

5)  Varför använder vi fortfarande plast i livsmedelsförpackningar om den nu inte går att återvinna?

När man bedömer plastförpackningarnas fotavtryck är det viktigt att man ser till hela produkten, under hela dess livscykel, och inte enbart själva förpackningsmaterialet. Genom att skydda maten under transport och förvaring ser plastförpackningarna till att maten håller sig fräsch och aptitlig, vilket märkbart minskar mängden matavfall.

För att vara maximalt hållbar behöver naturligtvis förpackningarna återvinnas effektivt. Men en förbättrad återvinningsbarhet kan innebära att man behöver använda en större mängd förpackningsmaterial, får sämre livsmedelssäkerhet eller ökar mängden matavfall. De negativa effekterna kan bli större än de positiva miljöeffekterna av själva återvinningen. Därför behöver man fatta sina beslut utifrån en heltäckande bedömning som tar hänsyn till effekterna av en hel livscykel.

 

När maten hamnar på en soptipp ruttnar den och bildar metan, som är en ännu kraftigare växthusgas än koldioxid.

Produktionen av livsmedel kräver vatten och energi. Dessa går förlorade om maten aldrig konsumeras. Matavfallet innebär en enorm kostnad för miljön, upp till 20 gånger högre än kostnaden för själva förpackningarna. När maten hamnar på en soptipp ruttnar den och bildar metan, som är en ännu kraftigare växthusgas än koldioxid. Bortkastad mat står för upp till 10 procent av de samlade utsläppen av växthusgaser. En nypublicerad rapport från Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) visar dessutom att mellan 25 och 30 procent av all mat som produceras i världen kastas bort.

Om plastfilm kan förhindra att mat måste kastas kan den alltså ha ett större värde än vi tror. ”Plasterna bör plockas bort från användningsområden där de egentligen inte behövs och där de inte medför några större fördelar”, säger dr Gillies. ”Men om de faktiskt gör miljön en tjänst kan det ändå vara bättre att fortsätta använda dem än att inte göra det.”

 

6)  Är inte själva återvinningen också skadlig för miljön?

Både ja och nej. Plastavfallet är definitivt skadligt för miljön och vi behöver utveckla avfallshanteringen och återvinningssystemen för att förhindra att det hamnar i naturen. Samtidigt innebär återvinningsprocesserna också en belastning på miljön.

För att hämta avfallet och ta det till återvinningsanläggningen krävs det transporter, vilket bidrar till utsläppen av växthusgaser. För att rengöra plastavfallet kan det också behövas både vatten och kemikalier. Sorteringen kräver energi och eftersom anläggningen dessutom använder energi för att smälta och bearbeta plasten ger den upphov till utsläpp. ”Återvinning kräver definitivt både energi och resurser”, säger dr Hillmyer.

Sett till plastens hela livscykel är utsläppen av växthusgaser från återvinningen marginella.

Men sett till plastens hela livscykel är utsläppen av växthusgaser från återvinningen marginella. En första global uppskattning av plastens växthusgasutsläpp gjordes under förra året och visade att de utsläpp plasten ger upphov till i slutet av sin livscykel, där alternativen varit förbränning, återvinning och placering på deponi, bara utgjorde 9 procent av de samlade utsläppen under livscykeln. Återvinningens fotavtryck kan dessutom minskas genom att använda förnybara energikällor.

Kemisk återvinning ger också upphov till växthusgasutsläpp. Fotavtrycket är större än för konventionell återvinning eftersom den använder sig av mer värme och består av fler steg. Samtidigt kan vissa kemiska återvinningsprocesser producera egen energi av det avfall som behandlas, och kemisk återvinning av plast uppväger dessutom utsläpp som annars skulle ha bildats då ny plast producerats från fossila råmaterial. ”Det är viktigt att göra en livscykelanalys, men värdet här ligger i att den här plasten enkelt kan konverteras till nya material”, avslutar dr Hillmyer.

Share article