Cirkulär ekonomi
28.04.2020

Vart är plasten på väg?

Text: Lucy Siegle. Illustration: Brett Ryder

Plastavfall är ett miljöproblem som kräver nya lösningar. Kan produktionsförbättring, smartare användning och materialåtervinning bidra till att minska problemet? Hur kommer framtiden att se ut om vi lyckas? Miljöskribenten Lucy Siegle tittar närmare på några av de tankar, tekniker och möjligheter som kan starta en ny plastrevolution.

 

Här får du veta:

 Vad experterna säger om samhällets relation till plast och hur den håller på att förändras

 Hur dagens nya teknik och innovationer inom plaståtervinning ser ut, och hur vi ska fylla en viktig lucka i systemet

 Vilken roll det systemskifte som håller på att hända kan komma att ha i en framtid som är mer hållbar, men där plasten finns kvar

 

Det är inte alltid lätt att bedöma omfattningen av en katastrof när den väl pågår. Om det är något dagens situation med Covid-19 har lärt oss, så är det att det inte alltid är enkelt att hitta ”nödutgången” när man väl befinner sig mitt uppe i en kris. Det globala problemet med plastavfall, och mer specifikt de uppskattningsvis åtta till tolv miljoner ton som fortsätter att hamna i världens hav varje år, kallas ibland för en ”plastpandemi”.

 

Även om vi ska vara försiktiga med att använda en sådan metafor när vi är mitt uppe i en äkta pandemi, innebär det inte att vi kan sluta tänka på det mycket konkreta hot som plastavfallet innebär för våra ekosystem. Coronavirusets effekter kommer sannolikt att påverka den globala ekonomin, politiken och sociala strukturer under flera årtionden framåt. Samtidigt är plastföroreningarna en annan kris som också pågår här och nu och som kommer att påverka en hel generation. På samma sätt som med viruset känns de möjliga lösningarna ibland lika svåra för oss att förstå.

 

Under årtiondet mellan 2002 och 2012 producerades mer plast än någonsin på jorden

Plastindustrin står just nu inför två existentiella problem. Det första är att den konventionella produktionen som baseras på jungfrulig fossil olja väntas öka, eftersom det finns en efterfrågan på större volymer. Det andra är frågan om vad industrin lämnar efter sig i form av avfall. Sedan 1950-talet har det producerats så mycket plast att vikten motsvarar en miljard elefanter. 79 procent av den plasten finns fortfarande kvar. Under årtiondet mellan 2002 och 2012 producerades mer plast än någonsin tidigare på jorden och en oroande stor del av detta verkar redan ha hamnat i våra hav. Som Ellen MacArthur Foundation beskriver det: utan radikala åtgärder kan det år 2050 finnas mer plast än fisk i haven.

Plastkrisen har fått sin stund i rampljuset, vilket inte alla kriser får. Ett så kallat ”water cooler moment”, ett tv-inslag som fick människor att stanna upp dagen efter och prata om vad de sett. Ingen, inte ens de som låg bakom inslaget, hade förutsett att detta skulle ske. Det var en kort sekvens i slutet av BBC:s serie Blue Planet II om plastavfall och hur det påverkar djur- och växtlivet, som gjorde att hundratals miljoner tittare världen över fick se och höra något de inte nödvändigtvis ville höra.

Inslaget fick snabbt internationell uppmärksamhet. Vågorna spred sig och fick effekter, som till exempel att företag slutade använda engångsplast, att olika skatter på plastkassar infördes och att en överenskommelse om en särskild ”plastpakt” undertecknades på FN-mötet om den globala miljön i Kenya 2018.

Men var det tillräckligt? Som många noterat finns det fortfarande inget protokoll för plasten motsvarande det globala Montreal-protokollet, som hjälpte oss att lösa ozonkrisen. Dessutom har plastindustrin känt sig svartmålad och ofta reagerat defensivt på kritiken, samtidigt som allmänheten inte alltid inser hur djupt inarbetad plasten är i de leveranskedjor som vi är beroende av.

 

Vi har fått en unik möjlighet att konstruera om hela systemet och ompröva vårt sätt att använda plast

 

Tre år efter Blue Planet II fortsätter en mängd olika aktörer – civilsamhället, miljöorganisationer, myndigheter, forskare, innovationscentrum, marina naturvårdare och många fler – att kräva förändring. Och den kan vara närmare än vi tror. Vi har nu en unik möjlighet att konstruera om hela systemet och ompröva vårt sätt att använda plast.

 

De senaste åren har vi haft en bra utveckling med ny kunskap, flera genombrott och framsteg när det gäller plastens hela livscykel. Från produktion och tillverkning till användning och avfallshantering. Under tiden som världen fokuserar på den nu akuta krisen med coronaviruset, kommer många av de tekniska och sociala lösningar som tagits fram att bli omoderna. Utvecklingen går nu mot ett mer lösningsorienterat sätt att tänka. Vilka av de metoder som tagits fram kommer att kunna implementeras i enlighet med våra nya tillvägagångssätt? När kommer vi lyckas göra något åt plastavfallet?

 

Se det större sammanhanget

 

Den våg av känslor som Blue Planet II gav upphov till var en unik och mäktig kraft. I dessa dagar av sociala medier och nätaktivism märks civilsamhällets styrka genom namninsamlingar och protester mot extra problematiska miljöbovar. I EU har till exempel medborgare gått samman för att få lagstiftarna att förbjuda sugrör och kaffepinnar i plast. Men även om kampanjer som drivs av en stor grupp människor har hjälpt till att få till stånd viktiga förändringar, har de också sina begränsningar.

 

En svaghet med att förlita sig på allmänheten för att tvinga fram förändringar är att människor lätt blir distraherade. Vem fortsatte exempelvis med namninsamlingar för att få livsmedelsbutiker att sluta använda onödig plast när covid-19 började spridas? Det finns ytterligare en nackdel med att arbeta med en fråga i taget. När väl en föroreningskälla åtgärdats, kommer nästa utan undantag att dyka upp och ta dess plats. När vi håller oss till en fight i taget hamnar vi i en loop där vi ständigt jagar efter orsaken till plastföroreningar i stället för att försöka förändra systemet.

 

Allmänhetens kampanjer för att förändra lagstiftningen når inte alltid ända fram. När förbudet mot mikroplaster i kosmetik infördes i Storbritannien 2018, beskrev regeringen beslutet som ”världsledande” samtidigt som det framställdes som en nödvändig åtgärd för att förhindra att de cirka 51 triljoner mikroplastartiklar som redan fanns i världens hav, blev fler. Men en nypublicerad rapport från policyspecialisterna i den gröna tankesmedjan Green Alliance visar att förbudet i själva verket inte tog hänsyn till de 90 procent av tillsatta mikroplaster som fortfarande tillförs miljön från andra källor.

 

När man väl använder lösningar som inte grundas på borrning efter fossil olja har man chansen att göra en drastisk minskning av sitt koldioxidavtryck.

 

Om vi nu flyttar fokus från samhällets reaktioner och legala kryphål till själva plastindustrin, så finns det goda möjligheter att arbeta med andra delar av plastproblematiken. Även om fokus av förklarliga skäl mest legat på de effekter som läckaget från plastproduktionen har på miljön, är plastens koldioxidintensitet också en kritisk fråga som behöver hanteras omgående. Att frigöra plasttillverkningen från beroendet av jungfrulig fossil olja som råvara är ett område där vi verkligen skulle kunna göra skillnad.

”En stor del av problemet med koldioxid kommer inte bara från bil- och flygtrafiken, utan från andra branscher som använder sig av fossil olja”, förklarar Mercedes Alonso. Mercedes Alonso är Executive Vice President för Renewable Polymers and Chemicals på Neste, ett företag som arbetar för att ersätta den fossila olja som används i transport-, flyg- och plastindustrin med förnybara alternativ.

”Koldioxidavtrycket från det fossila bränslet blir särskilt stort när vi talar om att borra efter råolja. Det positiva med att använda lösningar som inte grundas på borrning efter fossil olja, är att man kan göra en drastisk minskning av sitt koldioxidavtryck”, förklarar Alonso.

Forskare från Stanford University publicerade en studie av oljeproduktionens koldioxidintensitet 2018, som visade att produktionen gav upphov till mellan 10,3 och 15 gram utsläpp för varje megajoule råolja som pumpades upp.

Manegen är med andra ord nu krattad för de biobaserade plasterna (bioplasterna), där det  tagit tid att hitta en naturlig nisch för avsättning.

 

Sökandet efter en mer hållbar lösning

 

De senaste tio åren har branschen för biobaserad plast klarat av flera utmaningar. Tidiga varianter tillverkades av majs och sockerrör, men det innebar direkt konkurrens med livsmedelsproduktionen. Under det senaste decenniet har forskare i stället koncentrerat sig på att ta fram biobaserade plaster genom att parallellt med livsmedelsindustrin skapa olika monomerer. I stället för att konkurrera om den mark som används för livsmedelsproduktion kan de biprodukter som uppstår vid bearbetningen av grödorna användas för tillverkning av bioplaster. Det finns en oändlig mängd användningsområden för sådana biobaserade polymerer, vilket ger oss en framtid där praktiskt taget alla polymerer skulle kunna skapas av förnybart material.

 

Neste är världens största producent av förnybar diesel och har tillsammans med olika partners arbetat för att kunna använda avfall och biprodukter som råvara för kommersiell tillverkning av biobaserade polymerer. De förnybara plasterna, främst polypropylen och polyetylen, håller redan på att kommersialiseras för användning i bland annat bildelar, hemelektronik och förpackningsmaterial.

Det är fortfarande för tidigt för att kunna analysera data om de biobaserade plastprodukter som hittills kommit ut på marknaden. Ändå har studien ”Environmental impact assessments of innovative bio-based products” genomförd av forskare vid Universiteit Utrecht 2019 visat att när konventionell petrokemisk PP-plast i en plastmugg ersätts med biobaserad PP-plast som tillverkats med kolväten utvunnen ur begagnad matlagningsolja,  så minskar klimatpåverkan med 40–62 procent och användningen av fossila bränslen med 80–86 procent. Det är en stor framgång ur alla perspektiv.

Hur ser vi till att den förändrade tillverkningen fungerar även på lång sikt?

När vi söker efter tänkbara lösningar på miljöproblem är det naturligtvis viktigt att vi gör det utifrån att de ska fungera i praktiken, ute i ”den riktiga världen”. De lösningar som har störst potential är de som redan har en plats i produktionscykeln och därmed minimerar eller till och med eliminerar behovet av förändringar, samtidigt som de förhållandevis enkelt kan få beslutsfattarnas stöd genom hela processen. Nestes NExBTL-teknik är en lösning som uppfyller de här kraven. Den tillåter att drop-in råmaterial för biobaserad plast tillverkas via kemiindustrins konventionella ångkrackning och processas till plastdelar utan att utrustningen behöver byggas om med omvandlare/omformare. Plastdelarna går att återvinna på samma sätt som plaster tillverkade av jungfrulig fossil olja.

 

”Eftersom våra experter vet hur krackningen går till kan de arbeta tillsammans med våra producerande partners för att lyfta fram de fördelar vårt material har jämfört med råoljan”, förklarar Alonso. ”Det handlar om att räta ut frågetecken och få en fungerande logistik samtidigt som vi har en förståelse för det ekonomiska värdet. Hur kan vi skapa fler biobaserade polymerer utöver polyetylen och polypropylen? Vi behöver se till att den förändrade tillverkningen, som ju är en investering, fungerar även på lång sikt.”

 

Vad vill vi lämna efter oss?

 

Långt innan Blue Planet II sändes var det en annan tv-händelse som väckte den allmänna opinionen och fick människor att engagera sig i en miljöfråga. Det var en avfallspråm lastad med hushållssopor från New York City som 1987 filmades på sin väg längs USA:s östkust. Pråmen ägdes av Lowell Harrelson, en avfallsentreprenör som tänkte dumpa avfallet i Centralamerika eftersom han ansåg att det var för dyrt att göra det i New Jerseys stora deponianläggning. Av förklarliga skäl var de centralamerikanska ländernas myndigheter inte så förtjusta i tanken. Under tv-kamerornas vakande öga fick pråmen långsamt tuffa tillbaka till New York, och Harrelson fick trots allt hosta upp pengarna till deponiavgiften.

Sedan dess har det blivit vanligt att exportera avfall till utveckliongsländer, även om det fortfarande är kontroversiellt. En av de viktigaste insatserna för att förhindra dumpning av plastavfall i utvecklings- och tillväxtekonomier har gjorts genom FN. Under ett möte inom ramen för Baselkonventionen i maj 2019 fick det låghaltiga plastavfallet en ny klassificering och länderna fick makten att vägra att ta emot det. Man tror att ändringen särskilt kommer att påverka USA, som bara under 2018 exporterade 157 000 stora lastcontainrar med blandat plastavfall till utvecklingsländer.

Att stoppa dumpningen av plastavfall är inte enkelt. En högst pragmatisk lösning är att olika organisationer bygger samarbetsprojekt, där företag som behöver använda plast i sina produkter går samman för att investera i avfallslösningar och erbjuda infrastruktur.

Vi kan fråga oss vad vi gör för fel men det är viktigare att fråga vad vi kanske redan gör rätt.

En av de mer välkända samarbetsprojekten är Project STOP som startades av Borealis och SYSTEMIQ 2017. Inom projektet designar, implementerar och skalar man upp lösningar för en cirkulär ekonomi som ett sätt att minska plastföroreningarna i Sydostasien. Ett exempel är Jembrana på Bali, där 80 personer nu arbetar heltid med att samla in avfall i ett område som nyttjas av 47 500 människor. Men hur är det med de problem vi har på vår egen bakgård?

De av oss som lever i länder som bara motvilligt återvinner plast, där siffrorna för plaståtervinningen har planat ut, kan fråga sig vad gör vi för fel? Viktigare är dock att fråga vad vi kanske redan gör rätt. Exempelvis de branscher som erbjuder tänkbara lösningar och långsiktiga investeringar i teknik som gör att existerande plast kan utnyttjas maximalt, alternativt erbjuder kompletterande lösningar till befintliga mekaniska system.

”Återvinning är komplicerat”, erkänner Alonso. ”Man kan inte göra avfall till en värdefull produkt över en natt utan att alla är med på det. Det finns redan en komplex kedja på plats för att samla in, sortera och bredda omfattningen av den plast som återvinns.”

 

Att fylla igen gapet

 

Den moderna mekaniska återvinningen av plast fortsätter att handla om stegvisa innovationer snarare än omedelbar lösningar. En del framsteg har gjorts, särskilt när det gäller korrekt identifiering och sortering av material för att få fram en återvunnen produkt av god kvalitet. Återvinnings- och sorteringsanläggningar har investerat i teknik som NIR-spektroskopi, laser och röntgen för mer exakt identifiering. En del investeringar har också gjorts för att kunna hantera vissa krångliga konsumentvaror, till exempel svarta plasttråg för livsmedel.

 

Plast som återvunnits med mekaniska processer är i dag vanligt inom bil- och byggindustrin, och nya möjligheter dyker upp varje dag. Vägbeläggning som tillverkats av plastavfall är vanligare i Indien men har även använts i projekt i Europa. Ju fler marknader som utvecklas och anpassar sig till återvunna material, desto fler användningsområden uppstår.

 

Den här formen av återvinning kan nog kallas för återvinning på högsta nivå. Det finns inga gränser för användningsområdena.

 

Ändå är det, än en gång, inte hela sanningen. Återvunnen plast fungerar bra att använda till exempelvis vägbeläggning, men att omvandla livsmedels- och medicinförpackningar till produkter som juiceflaskor och operationshandskar är problematiskt, för att inte säga omöjligt i mekaniska system. Vi kan kalla det för ett gap i återvinningen.

 

För inte så länge sedan upptäckte forskare, varav flera på Neste, en möjlighet att täppa till detta gap genom att titta närmare på den stora mängd plast som idag är svårare att återvinna. Med en teknik som kallas kemisk återvinning har forskarna kunnat utnyttja en termokemisk process där polymermolekyler effektivt bryts ner och bildar ett material som liknar råolja.

 

En fördel med processen är att den kan omvandla plast som vanligtvis är svår att återvinna, till exempel film, bärkassar och laminerad plast, till olja via termisk krackning eller pyrolys.

  

Det är spännande saker och det syns på Alonso när hon berättar. ”Den här formen av återvinning kan nog kallas för återvinning på högsta nivå”, förklarar hon. ”Varje polymer som tillverkas så här kommer att vara exakt som den som tillverkas av fossil olja. Det finns inga gränser för användningsområdena. De kan till och med användas för livsmedelsförpackningar eller i medicinska sammanhang.”

 

När kapaciteten för kemisk återvinning väl finns på plats kan ökningen ske snabbt. I oktober 2019 ingick REMONDIS och Neste ett partnerskap för att utveckla en kemisk metod för återvinning av plastavfall. En månad senare tillkännagav Neste och Ravago ett liknande samarbete. Tillsammans ska de här samarbetena utveckla kapaciteten att kemiskt återvinna 400 000 ton plastavfall per år. I ett annat projekt kommer en brittisk anläggning att kemiskt återvinna 7 000 ton plast per år och omvandla den till Plaxx-olja, ett återvunnet kolvätematerial som används för att tillverka ny plast med samma kvalitet som den som tillverkas av jungfrulig fossil olja.

 

Finns svaret i naturen?

 

Men hur är det med de möjliga lösningar som redan finns? Det går inte en dag utan att vi ser rubriker om hur något i naturen kan lösa problemet med plastkrisen. Ett exempel i närtid är en larv som tydligen inte har något emot att livnära sig på gamla plastpåsar. Samtidigt finns det alltid en hake. I det här fallet äter larven plastpåsarna så långsamt att den aldrig kommer göra någon skillnad.

 

En överraskande och ganska lovande upptäckt gjordes dock 2018 av ett internationellt forskarlag som studerade ett plastnedbrytande enzym. I det här fallet råkade forskarna bygga om ett enzym vilket upptäcktes först vid en japansk återvinningsanläggning då den konstaterades arbeta tillräckligt snabbt och effektivt för att ses som en stor framgång.

 

Nu letar man jorden runt efter fler enzymer som kan äta plast

 

”Enzymer fungerar som ett lås med nyckel” förklarar professor John McGeehan från det brittiska University of Portsmouth som hjälpte till att leda det internationella forskarlaget. ”De känner igen polymerens form och struktur.” Enzymet som McGeehans team lyckades turboladda är fantastiskt bra på att lösa upp bindningar och frigöra monomererna i den polymer som används i PET-flaskor, en av de vanligaste plasterna som ofta används i engångsflaskor.

 

Enzymet kallas för PETeas och testas nu vid en återvinningsanläggning i Storbritannien, men det kommer att krävas andra enzymer för att ”låsa upp” andra typer av plast. ”Om man tittar på 10 vanliga plasttyper har vi fortfarande bara kommit till det första”, berättar McGeehan. Hans kollegor fortsätter nu att leta jorden runt efter fler enzymer som kan äta andra sorters plast.

 

Inbyggt kassationsdatum

 

Medan branschen fortsätter att hitta nya svar på ännu nyare problem är det tydligt att det inte finns en enda enkel lösning på hela plastkrisen, och vi bör nog vara misstänksamma mot alla som hävdar att de har hittat en. Men medan de flesta forskare söker efter sätt att anpassa produktionscykler och hantera befintligt avfall, har ett företag redan börjat ta fram en plan.

 

Polymateria är ett företag verksamt inom innovationslaboratorierna på Imperial college i West London. De har utvecklat en biotransformationsteknik som ska användas för att lösa plastproblemet innan det ens uppstår. Niall Dunne,Polymaterias vd, beskriver tekniken som en “probiotika för plast” som tillsätts under masterbatch-produktionen för att göra plasten helt biologiskt nedbrytbar.

 

Om vi accepterar att plasten är en del av moderna leveranskedjor är det en bra idé att fokusera på en lösning för den del som slinker igenom

 

Polymaterias biotransformerande teknik förändrar plasten på molekylnivå. När en plastkruka står på hyllan i snabbköpet eller i skåpet därhemma är tekniken vilande. Den tomma krukan kan och bör återvinnas i det vanliga systemet. Men om krukan någonsin skulle falla av en sopbil, rulla nerför en backe och landa i en å startar den biologiska nedbrytningsprocessen. Tekniken öppnar upp polymerkedjan så att naturliga nedbrytningsfaktorer som UV-ljus, fukt och syre kan börja arbeta. Samtidigt innehåller plasten probiotika som drar till sig mikrober, som i sin tur påbörjar en nedbrytningsprocess.

 

Om det här går vägen kan konsumenterna snart få tillgång till förpackningar för allt ifrån varma drycker till chipspåsar och nätpåsar för frukt, som kan vara helt biologiskt nedbrytbara. Enligt Dunne är tekniken färdigutvecklad och fokus ligger nu på att se till att konsumenten accepterar den. Tidig modellering visar att det här är en lösning som främst går hem hos yngre konsumenter, de som har vuxit upp med ”bäst-före-datum”. Steget är inte långt till att ha förpackningar med ”återvinn-före”-datum, som börjar brytas ner när datumet har passerats. Den här pragmatiska innovationen accepterar plasten som en del av de moderna leveranskedjorna och fokuserar på en lösning för den del som slinker igenom och förvandlas till en förorening i något av våra hav.

 

Vilken framtid väljer vi?

 

Någon gång under de kommande månaderna förväntas The Pew Charitable Trust publicera resultaten av en två år lång process där det internationella konsultföretaget SYSTEMIQ gjort en omfattande kartläggning av potentiella lösningar på den globala plastkrisen. Resultaten kommer att fungera som ett viktigt underlag när branschen ska avgöra vilka områden som ska få uppmärksamhet, tid och resurser. De kommer också att vara till hjälp vid mätning av vilka strategier som är mest effektiva för att minska plastens ekologiska fotavtryck. Samtidigt hjälper de oss att bedöma hur stort gapet är mellan den plats där vi är nu och dit vi behöver gå.

 

Med tanke på att produktionen av oljebaserad plast förväntas öka har vi ingen tid att förlora. Trots att forskare, branscher och marknadsförare världen över gör sitt bästa, kan uppgiften kännas övermäktig.

 

Varje lösning har sin egen plats. Det viktiga är att de tillsammans visar på en helt avgörande förändring.

 

Men Mercedes Alonso på Neste är försiktigt optimistisk inför framtiden. ”Vi har nått en punkt där vi verkligen kan se saker och ting ur ett bredare perspektiv, eftersom klimatförändringarna har fört oss hit”, säger hon.

”Ibland handlar det om stora systemförändringar”, säger Alonso. “Ibland handlar det om att informera konsumenten om att det finns bättre sätt att hålla maten fräsch. Vi kommer att få se fler och fler lösningar, och varje lösning har sin egen plats. Det viktiga är att de tillsammans visar på en helt avgörande förändring.”

”Det finns en push-and pull-faktor i allt det här. Vi har inte så mycket tid på oss att göra de framsteg som behövs, men tack och lov upplever branschen också en känsla av att det är bråttom.”

 

Så vilken framtid väljer vi i det här spelet mellan alternativa världar? Kommer vi att använda oss av de möjligheter vi har fått för att begränsa plastens negativa miljöpåverkan? Eller struntar vi i dem och misslyckas med att ta hand om plastproblemet?

 

Svaret måste vi skapa tillsammans – regeringar, branscher, forskare, teknologer, marknadsförare, media … för att inte tala om du och jag.