Plast
6.07.2020

Vårt förhållande till plast kommer att förändras – först gradvis, sedan plötsligt

Dr. Eva Amsen

Flera gånger har mänskligheten lyckats anpassa sig till att leva utan material som vi tidigare ansett vara absolut nödvändiga. Exempel på det är både bly och kvicksilver. Kan vi lära av historien för att hitta en lösning på dagens problematiska plastanvändning och skapa ett nytt, cirkulärt förhållande till den?

Här får du veta:

• hur företag arbetar för att göra plast till ett mer hållbart material

• lite om de dolda psykologiska faktorer som står i vägen för förändring

• hur vi en gång såg radioaktiva isotoper som en snygg modedetalj.

 

I Ernest Hemingways roman Och solen har sin gång från 1926 får en av karaktärerna frågan hur han blev försatt i konkurs. ”På två sätt”, svarar han. ”Först gradvis och sedan plötsligt.” Det är en replik som ofta citeras av ekonomiska och politiska analytiker när de vill förklara hur förändringar kan kännas plötsliga, trots att de i själva verket har pågått under en längre tid utan att vi har insett det.

Det är en dynamik som fascinerar prognosmakare, historiker, ekonomer och forskare. Men den kan också vara instruktiv när vi talar om världen idag, eftersom den hjälper oss att höja blicken bortom våra egna förväntningar. Förändringar sker. Först gradvis, sedan plötsligt.

Det finns många saker som kan sägas vara utmärkande för vår tid; internet, antibiotika och rymdfärder är bara några av dem. Men sett till vilket avtryck vi lämnar efter oss är det kanske vårt stora beroende av plast som framtidens historiker kommer att lyfta fram mest.

 

Förändringar sker. Först gradvis, sedan plötsligt.

 

Det här beroendet, som det ser ut idag, är delvis ohållbart. Kan vi lära oss om situationen 2020, genom att studera hur vi tidigare omvärderat vårt sätt att använda material, som också de upplevdes som oumbärliga till en början?

 

Förändringens souvenirer

Gammal reklam för olika konsumentprodukter ger en surrealistisk glimt av en värld där sådant vi idag anser vara farligt ingick i den moderna levnadsstandarden. Asbest i strykjärn, radioaktiva urtavlor i armbandsur och barntermometrar med kvicksilver är några exempel. Hur gick vi från att lovsjunga de här materialen till att i stället ta avstånd från dem? Och kan vår användning av plast någonsin gå samma väg, plast som inte är ett giftigt material på samma sätt som asbest och kvicksilver men som idag skapar stora miljöproblem världen över genom att hamna där den inte hör hemma?

”En verkligt pålitlig och praktisk självlysande klocka”, hävdar en reklamannons för armbandsur från 1918. Med siffror som lyste i mörker marknadsfördes klockorna som en militär produkt och såldes som modeaccessoar. Den självlysande klockan motsvarade dagens smarttelefon: användbar, praktisk, lite av en nyhet och definitivt en statussymbol.

Men det fanns en hake. Den självlysande effekten på klockornas siffror och visare kom från en färg som innehöll radium och zinksulfid. Energin som strålade ut från den radioaktiva radiumisotopen Ra-226 gav en fosforescerande glöd, men samma radioaktivitet orsakade också strålsjuka hos de som arbetade med att måla klockorna. I USA stämde en del av de här ”radiumflickorna” sina arbetsgivare för att de hade behövt arbeta under farliga förhållanden. Det blev många domstolsförhandlingar, och dödsfall, innan arbetsförhållandena förändrades, och till slut upphörde produktionen av radioaktiva urtavlor helt. Nuförtiden finns det andra, säkrare lösningar, fosforescerande färg eller digitala displayer,  som gör det lika enkelt att se hur mycket klockan är när det är mörkt.

Det här är inte den enda gången som riskerna med ett material vi använt nästan dagligen, blivit allmänt kända först när människor blivit sjuka. Det är inte heller den enda gången vi påverkats och ändrat inställning till något som från början verkat vara fantastiskt, praktiskt och utan några nackdelar.

 

De här materialen gjorde livet enklare och mer bekvämt samtidigt som de höjde vår levnadsstandard.

 

Idag får förmodligen ordet asbest oss att tänka på gammalt byggnadsmaterial som utgör en hälsorisk om det skadas vid renovering. Men i mitten av 1800-talet, långt innan de här riskerna var kända, använde man asbest så gott som överallt där man kunde dra nytta av dess isolerande egenskaper. Det fanns i tegelstenar, textilier, möbler, brandfiltar, strykjärn, bromsklossar, brandmansuniformer och mycket mer.

Men den säkerhet som materialet erbjöd där och då motverkades av en mer långsiktig fara. Inandning av asbestfiber kan orsaka skador på lungorna eller cancer. Människor har känt till de här hälsoriskerna sedan tidigt 1900-tal, då arbetare i asbestgruvor och textilarbetare började bli sjuka. När det blivit medicinskt bevisat att det fanns en koppling mellan asbest och olika sjukdomar började användningen gradvis regleras och industrin övergick efterhand till andra typer av isoleringsmaterial. Under senare hälften av 1900-talet lagstiftade många länder för att begränsa användningen av eller helt fasa ut asbest. Idag finns en utbredd kunskap om materialets toxicitet och våra hanteringsrutiner har minimerat riskerna för exponering.

Visst kan man undra hur vi tänkte där i början? Men faktum är att material som asbest och radium framstod som en bra idé. Precis som bly – som under lång tid var så pass viktigt och användbart i västvärlden, att dess latinska namn plumbum gav upphov till det engelska ordet ”plumbing” för rörledningar. Materialen gjorde våra liv mer bekväma, höjde vår levnadsstandard och bidrog till ekonomisk tillväxt.

 

Sedan, helt plötsligt efter vad det verkade, upplevdes nackdelarna som helt enorma.

 

Materialens fördelar visade sig dock inte uppväga nackdelarna. Det är samma mönster som alltid. Först kände man inte till nackdelarna. Sedan kände man till dem, men diskuterade dem inte i någon större omfattning. Därefter ansågs nackdelarna inte vara tillräckligt viktiga för att ändra vår konsumtion. Sedan, helt plötsligt efter vad det verkade, upplevdes nackdelarna som helt enorma. Det var då vi genomförde förändringar i stor skala och letade efter mer hållbara lösningar.

Det som fascinerar är att de här berättelserna som verkar så olika på ytan, i själva verket har ett likadant händelseförlopp som upprepas, gång på gång.

 

Förändringarna följer ett mönster

Förändringarna var inte alltid snabba eller enkla. I stället för att bara bestämma oss för att använda ett visst material i stället för ett annat var vi tvungna att helt omvärdera vad vi ansåg vara ”normalt”, och dessutom omdefiniera begreppet ”användbar”.

Under de här processerna fanns det ofta en period då de flesta människor fortsatte som tidigare, medan en mindre grupp ringde i larmklockorna.

Det är inte alltför länge sedan vi kunde se ett liknande mönster under utfasningen av klorfluorkarboner (CFC).

Ett av de stora miljöproblemen under 1990-talet var hålet i ozonlagret. Kemister upptäckte 1974 att de CFC som var vanliga i konsumentprodukter som hårsprej och kylskåp rörde sig uppåt i stratosfären, där de gradvis bröt ned ozonet. Eftersom jordens ozonlager absorberar solens UV-strålning och är en förutsättning för att det överhuvudtaget ska finnas liv här, är det mycket viktigt att vi skyddar det.

 

CFC-förbudet blev en succé och är ett bra exempel på vad vi kan åstadkomma när vi förändrar våra vanor och produktionsmetoder på riktigt.

 

Konsumenterna blev medvetna om de stora mängder CFC som användes i vissa produkter och krävde en förändring. Som ett svar på kraven började företag tillverka CFC-fria sprej. Men när en forskningsexpedition 1985 upptäckte ett stort hål i ozonlagret ovanför Antarktis blev det tydligt att vi behövde göra mer, och dessutom snabbare. I Montreal-protokollet som undertecknades 1987 enades länder från hela världen om att fasa ut CFC. Sedan dess har många länder helt förbjudit CFC. Nya kylskåp använder andra typer av köldmedier och det finns inte längre CFC i hårsprej. Det visade sig dessutom att förbudet fungerade. I slutet av 2019 rapporterade NASA att ozonhålet aldrig har varit mindre sedan det först upptäcktes.

Att förbudet mot CFC har blivit så framgångsrikt är ett fantastiskt exempel på vad vi kan åstadkomma när vi verkligen förändrar våra vanor och produktionsmetoder. Det är också en bra påminnelse om hur vi gick från att ha varit helt beroende av CFC (även om det bara var i kylskåpet därhemma) till att inte bara klara oss utan dem, utan klara oss väldigt bra.

Alla exempel ovan skildrar ett likadant händelseförlopp, åtminstone till en början. Vi hittade ett material med ett praktiskt användningsområde. Vi började använda det i konsumentprodukter. Vi blev vana vid att ha de här produkterna och började använda dem väldigt mycket. Först senare förstod vi riskerna på längre sikt.

Men det som verkligen är intressant är vad som händer efter det.

När vi väl hade förstått riskerna med radium, asbest och CFC började människor protestera och bilda konsumentgrupper för att få till stånd en förändring. Protesterna satte press på branschens varumärken och tillverkare.

Det här stadiet följdes av policyförändringar. Därefter kom nya tillverkningsprocesser. Till slut inställde sig också det ”nya normala”, fasen där vi helt enkelt inte kan föreställa oss att vi en gång entusiastiskt överkonsumerade de här produkterna på daglig basis.

 

Vi behöver och använder fortfarande bly och radium för vissa, mycket specifika ändamål, men de är inte längre ett självklart förstahandsval.

 

Vi behöver och använder fortfarande bly och radium för vissa, mycket specifika ändamål, men det dräller inte längre av dem överallt i våra hem och vi använder dem inte lika frikostigt som tidigare. Materialen är inte längre det självklara förstahandsvalet, och när de används är det under stränga säkerhetsföreskrifter.

Vi använder dem också på ett mer genomtänkt sätt, väl medvetna om deras specifika nackdelar, och har tagit fram alternativa produkter. Idag använder vi elektricitet istället för radium för att lysa upp klockor i mörkret. Isoleringsmaterial tillverkas inte längre av asbest och både kylskåp och hårsprej fungerar utan CFC.

 

Vi har inte behövt ge upp vardagens bekvämligheter. Det har bara tagit tid för våra tankemönster att anpassa sig.

 

Vi tänker också på ett nytt sätt.

Att hitta olika sätt att hantera hur vi använder de här materialen har inte inneburit att vi behövt ge upp vardagens bekvämligheter. Det har bara tagit tid för våra tankemönster att anpassa sig.

Det är också här det oftast uppstår spänningar i början av förändringsprocessen. I många av de här förändringarna, där vi rör oss bort från material som finns så gott som överallt, ingår en fas där vi känner till nackdelarna men där det ändå anses radikalt att vägra använda, reglera eller minska användningen av materialet.

Vi kan ta klorfluorkarboner som ett förhållandevis sent exempel. På 1980-talet kände människor till riskerna med CFC. Logiskt sett borde det ha varit enkelt att vägra använda produkter som sprejflaskor. Åtminstone låter det enkelt, så här efteråt. Men då innebar det att man avvek från den allmänna uppfattningen.

(Det är en ödets nyck att uppfinnaren som startade användningen av CFC, den amerikanske vetenskapsmannen Thomas Midgley, var samme man som 1924 tillsatte tetraetylbly till bensin och förespråkade det med argumentet att det var ”absolut säkert” och inte hade några som helst nackdelar.)

 

Vi ändrade vårt sätt att tänka i grunden. Den allmänna uppfattningen kan förändras. Gradvis, sedan plötsligt.

 

Precis som med varningarna om ozonhålet var det till en början olika aktivistgrupper som under 1980- och 90-talen började protestera mot CFC. För många människor var det ett stort mentalt steg att ställa sig på samma sida som de här grupperna.

Men efterhand nådde budskapet fram. Idag kan vi inte förstå hur vi kunde använda CFC i den omfattningen, och dessutom helt utan att bry oss om ozonlagret. Vi ändrade vårt sätt att tänka i grunden. Den allmänna uppfattningen kan förändras. Gradvis, sedan plötsligt.

 

Plastens tidsålder … och hur den håller på att förändras

Så vad består dagens bekvämligheter av, de till synes orubbliga pelare som vi bygger våra liv på? Vilka material känner vi att vi inte kan leva utan, precis som vi en gång inte kunde tänka oss att leva utan bly. Vårt beroende av dessa material kommer förmodligen att verka konstigt för de som kommer efter oss.

Många skulle säga att dagens plastkonsumtion är en självklar kandidat. Inte därför att plast är giftigt eller skadar hälsan på samma sätt som asbest eller bly, utan för att vår överdrivna användning och vårdslösa behandling av den i slutet av dess livscykel ändå innebär risker för miljön och möjligen också hälsan.

Plast finns överallt i våra hem, i livsmedelsförpackningar liksom i hushållsprodukter. Den finns i våra städer och vår närmiljö, i bilar och byggnader. Den finns till och med i våra skor och kläder. Plast tillverkas världen över i en hastighet som förväntas öka avsevärt. Ändå vet vi redan att även om den har stora fördelar inom vissa användningsområden, skapar vår överdrivna och vårdslösa användning av den inom andra områden stora problem.

Faktum är att när det gäller plast befinner vi oss redan i en övergångsfas. Vi ser redan förändrade konsumentvanor, som att återvinna hushållets plastavfall eller tacka nej till plastkassar i butikerna, om de ens erbjuds. Samtidigt undersöker företagen olika möjligheter att gå över till mer hållbara plaster, som har tillverkats med förnybara eller återvunna råmaterial. Företagen letar också efter sätt att återvinna den plast vi inte längre använder, så att vi kan minska mängden plast som kommer ut i miljön.

 

Vad kan våra tidigare erfarenheter lära oss om hur vi går framåt?

 

Företag som Neste håller på att ta fram lösningar som kan göra vår användning av plast mer hållbar. I samarbete med olika partners utvecklar Neste metoder för kemisk återvinning, för att kunna utnyttja också den plast som idag inte kan återvinnas med konventionella mekaniska metoder. Det här ger plastavfallet ett värde, som gör att mer plast återanvänds och återvinns istället för att bara kastas. Kemiskt återvunnen plast kan dessutom kombineras med förnybar plastråvara för att tillverka ny plast, vilket minskar plastindustrins beroende av jungfrulig fossil olja.

Eftersom plast är ett så överlägset material inom många användningsområden kanske inte en helt plastfri värld är vad vi borde sikta på. Om vi tar Covid-19-pandemin som exempel ser vi att hygienisk plast används i många medicinska tillämpningar, produkter och förpackningar som helt enkelt räddar våra liv. Men i övrigt behövs det initiativ som Nestes, tillsammans med ett globalt arbete för att begränsa användningen av icke-nödvändig plast och engångsplast, för att begränsa de negativa effekterna på miljön, kortsiktigt och långsiktigt.

Men hur är det med inställningen hos konsumenterna och företagen? Vad kan våra tidigare erfarenheter av bly och allt det andra  lära oss om hur vi går framåt?

De som försöker klara sig helt utan plast är för närvarande en rörelse i marginalen, liknande de som vägrade att använda hårsprej under 1980-talet. Men redan görs det förändringar i lagstiftningen: många engångsprodukter, till exempel sugrör, tallrikar och bestick i plast, kommer att förbjudas i EU från 2021. Företag som är tidigt ute har också börjat använda sig av nya och mer hållbara tillverkningsmetoder.

Vi ser alltså redan en del förändringar, men det är inte bara produktionen av plast som ändras. Vi blir mer och mer medvetna om att sättet vi använder plast på idag är ohållbart. Precis som vi idag inte ens kan tänka oss att vi någonsin skulle ha behövt eller velat ha en radiumklocka eller flaska hårspray med CFC, kommer vi kanske en dag att roat se tillbaka på hur många nya plastkassar vi använde för att bära hem varorna efter en tur till matbutiken eller hur vi brukade kasta all vår plast i soppåsen för blandat avfall.

Även om de här förändringarna i inställning och beteende verkar ha kommit ganska plötsligt är det fortfarande en pågående process. Det viktiga är att den har startat och att konsumenter, regeringar och plastindustrin alla söker efter lösningar, som att tillverka plast av förnybara råmaterial och befintligt plastavfall istället för råolja. Detta tillsammans med regelverk som kan se till att vi inte använder plast för att göra ”det mesta”, utan istället bara väljer att använda plast när det är det överlägset bästa och mest hållbara alternativet.

Om man vill ha ett exempel på hur processen rör sig framåt är det bara att titta på hur konstig och fel det känns med reklam för engångsprodukter idag. Från 1950- till 1990-talet var det ofta ett försäljningsargument att vissa produkter kunde kastas bort. Du behöver inte bära runt på någon lunchlåda eller mugg längre – kasta dem bara i soporna! Från regnponchos till kameror har billiga produkter i engångsutförande ofta lockat genom sin smidighet.

Men, som sagt, vi håller på att ändra uppfattning, och för många är det en avgörande förändring. Företag och – vilket kanske är ännu viktigare, investerare – har börjat inse att förändringen är här och att de behöver följa med i den, eller till och med skynda på den. I en internationellt prisbelönt reklamfilm för IKEA från 2002 såg man hur en lampa kastades ut tillsammans med soporna medan den svenska speakerrösten sade att ”Många av er tycker synd om den här lampan. Ni är galna!”.

Den uppföljare som IKEA släppte 2018 visar tydligt hur vår inställning har förändrats. I den nya reklamfilmen plockas den ursprungliga lampan upp från gatan och hittar en ny, kärleksfull ägare. När man ser tillbaka kan kontrasten kanske verka stark, men den är inte starkare än många andra förändringar som har skett under de senaste tjugo åren, vare sig de är kulturella eller något annat.

Det ligger i förändringens natur att den är svår att upptäcka medan den sker. Precis som det var med bly i bensinen, CFC och andra kemikalier, har det varit med de stora frågorna, till exempel klimatförändringarna. Istället för att sluta använda plast helt och hållet måste vi fortsätta att förändra vårt sätt att tänka på, använda och tillverka den.

Tidigare var förändringen otänkbar, nu är den oundviklig. Vårt sätt att tänka förändras.

Först gradvis, sedan plötsligt.